Tina

 

Mitt i allt mycket som emellanåt står en upp i halsen så är solen och den friska luften mer energigivande än vad den varit på länge. Mina små endorfin ansamlingar slår kullerbyttor.

 

Det är som att det aldrig ska komma åt mig.

Jag vill ha fria vägar ut.

Du kan väl stirra upp bland stjärnorna ibland för att minnas...

 

 

 

Det som saknas är nervarvningsvinet, processandet fram till huvud på kudde tar längre tid utan men har man en ibillad självkontroll så har man. Lägger över lite sövning på Gare du Nord inatt...kanske är det något han och Pablos blues kan fixa?

 

 

Mina ben gör ont, min mage gör ont, min sträckta muskel i ryggen gör ont.

Obeskrivligt skönt att få vara frisk och känna träningsvärk igen. Lovely.

15 dagar till Thailand.
Har sagt hej till detox och ett litet illaluktande grönt piller, upp till bevis.

 

 

Ett år blir sällan som man tänkt sig faktiskt. Ibland väljer ödet att göra som den vill. man själv blir åskådare och huvudperson på samma gång. Det är en skräckblandad förtjusning, i alla fall för mig.

Förra året slutade med en envis "kan själv, ensam är stark, dra åt helvete attityd" men började med överrumplad kärlek.

Från att gå från en liten obstinat tjej som inte visste vad att vara kär innebar och tyckte att hålla handen var rentav patetiskt till en fortfarande obstinat tjej men som uppskattar lyckoruset i hjärtat och omfamnar kärlek med allt vad det innebär. Till exempelt hålla handen. Det är ett stort steg för en som inte ville ha kärlek och såg sig som helt oberoende. Ett par ord som "- Jag kommer inte bli rädd för dig."  fick mig en tankeställare.

Det är jävligt jobbigt att vara arg och ha taggarna utåt och framförallt inte värt det.

 

Mitt år har kantats av mycket lyckorus och många uppförsbackar. Uppförsbacken är inte slut än och säkerligen kommer det nya men förhoppningsvis inte lika hjärtskärande som de som var 2012.

Året började med två bortgångar inom två veckor på två underbara människor som följt mig sen min födsel. Farmor och farfar ♥ Målgången med deras bouppteckning och allt runtom är snart helt i hamn.

 

Tron om att det var det värsta för året hoppade hjärtat upp i halsgropen när Alice drabbas av en propp i ländryggen och halsdiskbråck. Alternativet att ge upp har inte funnits och nu är vi uppe i 30 minuters promenader och jag håller tummarna så hårt jag kan över att allt kommer bli bra. Stödet kring henne när allt var som värst var helt otroligt. Det finns så många underbara människor.

 

Det är nästan ingen idé att försöka se vad som kommer ske 2013 men jag är säker på att jag om ett år är lika förvånad som nu.