Tina

Har sjunkit ihop i soffan med ett glas rosé och det sedvanliga facebookandet bla. med lite uppdatering.
Anser mig vara värd det efter kvällen inte för att den på något vis var jobbig utan mest bara för att.
Jag njöt av farten och fläkten och alla underbara männsikor.
Sedan att det hjälper till att söva mitt huvud och mina ögon är ju inte helt fel.
Förhoppningsvis så kanske det botar sjukdom också för jag orkar seriöst inte vara sjuk längre. Segdraget, vill bara bli frisk i hals så jag kommer igåg med allt igen.



Min skrutt och jag på julaftonsnatten. Som två utslagna barn...

Hur vet man vad som är rätt och fel och hur kan man sätta ord på känslor och funderingar som är svåra att tyda.
Hur tar man sig fram genom labyrinten när man inte vet vad som väntar i andra änden? Jag önskar att det bara vore ett hopp över ett hinder inte häcklöpning. Hur långt är loppet för adrenalinet börjar sina.
Jag kan bara inte hjälpa det...

Sen så saknar jag dig lilla pappa ♥