Tina

Man har funnit ett samband mellan valpar som lämnas ensamma mycket som små och som senare får problem med separation från sin ägare. Det kan visa sig genom att de uträttar sina behov inne, biter sönder inredningen eller väsnas. Den direkta anledningen verkar vara att de lämnats ensamma alldeles för mycket i för ung ålder, innan de blivit trygga i hemmet och vana vid att vara ensamma. Det finns också andra orsaker som kan bidra - stort socialt beroende hos en del hundar, stark känslomässig bindning till ägaren, tidiga dåliga erfarenheter av uppbrott och otrygghet.

Allans start i livet är rätt oklar för mig men när han hittades som 3-4 månaders valp var det i en soppsäck med sina fyra syskon i ett dike bredvid en väg. Därefter bodde han på ett dogpound i fem dagar där de svävar mellan hopp och förtvivlan, fem dagar har de på sig att hitta någon som tar sig an de annars så tar deras liv slut där.
Allan och hans syskon charmade organisationen hundar utan hem som satte de på ett plan till Sverige.
Sverige starten innebar svinkall januari och en liten hundgård i fyra månader innan hans ledsna ögon nådde mig i mitten av april. Allans resa har gått upp och ner, han är en rädd liten kille som endast förtjänar det bästa.
Vissa dagar är han en perfekt glad pajas och ibland så sliter jag mitt hår i förtvivlan när han massakerar allt i sin väg. Sepertionsångesten har blivit värre, det som går att förstöra förstörs när jag åker min väg men jag bara vill klara av att "bota" honom.
Jag vill inte misslyckas, jag vill ge honom tryggheten han förtjänar. Han gör ju ingenting av ondska, han gör det i rädsla och panik. Egentligen är han ju underbr men det är så tröttsamt att komma hem till ett söndertrasat hem och gång på gång när man ska åka hemifrån få plocka undan allt. Med paniken har även uppfinningsrikedomen kommit och nu är han expert på att öppna dörrar, lådor... Nu börjar jag om från ruta ett med ensamhetsträningen och håller tummarna för att Allan och jag når possitiva resultat.