24 oktober
Rehab besöket tog en vändning jag inte var beredd på. Ortopeden konstaterade att hon börjar markera fram. Nerverna i frambenen börjar strejka. Dom vill göra en ny MR-röntgen och sen operera. Operera halsen.
Det jag absolut inte ville. En stor operation med många risker, lång rehab om allt går som det ska.
Men det finns en chans att hon blir bra, hur kan jag inte ta den?
Jag är livrädd och mitt hjärta vill gå sönder och explodera på samma gång.
Tre små fåglar ♥
20 oktober
Det här med att ha naturliga naglar är nog trots allt inte min grej.
Förut var det konstant akryl tillsammans med det förbannade (läs älskade) löshåret, nya naglar och omsättning av hår varje månad. Firar strax över ett år utan löshår, lördagshåret med clips är räknas ju givetvis inte med.
Naglarna kom tillbaka och kommer nog få hänga med ett tag igen.
Kvalitear med mig själv hos baby som redan accepterat sängen. Jag ansåg mig givetvis "värd" shiraz och hollywoodfruarna. Det är kvalité att hinna hämta andan mellan alla måsten.
Första måstet imorgon blir att mjuka upp mina ben som börjar strejka hejvilt efter kettlebells & benpass igår, tycker inte om svackor. nästa vecka då ska jag bli kontrollerat duktig igen.
Show me there’s a way to beat the monster
.
12 oktober
Ögonen och kroppen är på övertid. En match med bouppteckningen har gjort mig slut sen karusellen började och idag var det målgång kan man säga. Nästan i alla fall. Mest av allt är det tomt, trodde euphorian skulle sikta mot himlen men den landade nog vid trädtopparna idag.
Hade en av de största kärlekarna i mitt liv varit frisk så hade nästan allt varit en dans på rosor. Det är ett jävla fan att det alltid ska vara något men Alice ska klara det här det har vi skakat hand/tass på ♥
6 månader med bouppteckning och husförsäljning är verkligen över, sjukt.
Det i sin tur har resulterat i att jag anser mig själv vara värd en Thailandsresa, nedräkning och längtan har börjat.
4 oktober
När hjärtat värker som aldrig förr. Eller jo det har värkt tusan tidigare för det här hjärtegrynet.
Igen är vi där. Hjärtat sitter i halsgropen och mina tankar finns bara hos henne.
Det är en panik i att inte kunna göra något och inte veta vad som är fel.
Sen i söndags kväll är min älskade inlagd på Strömsholm. Det är dom bästa garanterat.
Bakbenen bär henne inte och dom vet inte varför. Dom bästa vet inte varför.
Att inte veta vad det är jag ska hantera gör mig till ett psykfall.
På riktigt så går jag nog sönder utan henne.
Dom som i sitt stilla sinne tänker "Det är bara en hund" kan dra så långt åt helvete att dom inte hittar tillbaka.
Kan inte alla bara hålla tummarna och be en bön för att dom hittar varför, gör henne frisk och att hon kommer tillbaka till sin mamma snart.
