Tina

Så stor och stark på dagen men så liten mitt i natten.

Är det så att man kanske till stor del är ansvarig för sin egen lycka själv.
Varför låter jag mig själv hamna här, är det mitt invanda rutinerade mönster eller finns det någon grund.
Jag tycker inte om mig själv just nu. Allt skulle vara så mycket enklare om man var så dum att man inte kunde analysera sönder händelser och ord till mikropartiklar. Mörker är inte bra för mig, mörkret gör mig svart och tar min energi. Bort, bort, bort.

Vissa minnen, vissa känslor skulle jag vilja stoppa ner i en liten burk och emellanåt när livet känns grått och vardagligt kunna öppna och bli omfamnad av på nytt. Det kan handla om sekunder som gjort mig knäsvag, varm och lycklig inifrån och ut. Inga spektakulära händelser snarare tvärtom men som gjort avtryck.
Det var natten då jag tappade andan, natten jag blev knäsvag, natten som blev till morgon, natten som var spontan, natten barfota på trottoaren, natten då musiken tog över, natten, natten, natten...
Kan inte, inte älska natten.